Bleh
Jag är iskall.
Jag får inget grepp längre.
Tiden är inte som den ska.
Att nånting är fel, Fel med mig vet jag.
Men vad för fel är det?
Jag får inget grepp längre om mina tankar. Inte så länge jag sitter framför datorn, eller har en penna i näven.
Tiden flyger iväg, trots att jag inte ser det. det känns liksom... Meningslöst på nåt sätt.
Folk vill att jag ska göra saker, ta körkortet, hälsa på folk, osv. Men helt ärligt?
Jag vet inte. Jag vill egentligen inte ens ha körkort, men är tvingad för att "lättare" få jobb.
Yikes. Som om det inte redan är skitsvårt eller?
...Hoppas inte att nån läser detta... typ Morsan?
Fast... Hon är ju egentligen inte intresserad av vad jag tycker och tänker, den saken är ju fullständigt klar.
Det är så fullständigt jävla meningslöst.
Jag avskyr att bo hemma. Och jag avskyr att klaga, men det är enda sättet för mig att inte bli så negativ som person.
Haha, såna här saker brukar fungera lite som terapi för mig, för så fort jag har skrivit ner mina tankar, känslor och whatnot, så mår jag genast så mycket bättre.
Vet, det är wierd, men vad ska jag göra åt saken?
Vill ha promarkers så att jag kan fortsätta på min serie...:(
Känner mig så fullkomligt oinspirerad att göra den just nu. Vill liksom kunna komma igång att teckna klart den, så att jag kan redigera den i datorn. Har några sidor lines och lite skisser jag borde inka klart, men som sagt. jag tycker inte att det är så kul att ligga framför schemat när det kommer till sånt (ja, jag har ett schema som jag håller mig till, just u harjag halkat efter lite med toningen, men... får hoppas att det löser sig).
Morsan är på mig och klagar på att jag inte söker jobb, eller utbildningar eller vafan det är hon kan tänkas tycka till om för tillfället. Bara för att jag inte har en klar uppfattning om vad jag vill syssla med i framtiden, så tycker inte jag att hon ska tala om för mig vad jag vill. Alla är på mig om att jag har bra hand om barn osv, men... fan, det är inte vad jag vill göra längre med mitt liv. För två år sedan kunde man fråga mig vad jag ville syssla med, då visste jag. Att vara förskolelärare.
Visst, jag vill väl egentligen fortfarande göra nåt som har med barn, men... Ändå inte, jag känner att jag inte klarar det med mitt tålamod, det har blivit så... Det är inte bra i alla fall.
jag tror att jag vet vad jag vill, men jag är rädd för att jag inte klarar att ta steget ut. Rädd för att folk kommer att trycka ner mig igen och göra mitt liv till ett rent helvete. (ni som kände mig 2005 vet vad jag pratar om). FAn, det är väl lite det som gör att jag är livrädd för att gå tillbaka och plugga igen, och stå där med skulder från CSN osv.
Jag är bara så jävla trött på allt. Trött på att allt MÅSTE ha en mening. Trött på att slicka folk hela tiden.
Kan man inte bara få vara?
Bara få vara sig själv?
Svaret på den frågan är väl NEJ. Man måste göra till sig, man måste se ut efter dagens normer, man måste vara enligt dagens normer. Och är man inte det så är man missanpassad. Och det rejält.
Jag ska fan bli en eremit som bor i en grotta i himalaya... Eller kanske bara på Kinnekulle. Och köpa lite prylar till att kunna teckna med. Och kanske mat. Det vore bra. Mat.
Fan.
Nu blev jag hungrig.
Jag får inget grepp längre.
Tiden är inte som den ska.
Att nånting är fel, Fel med mig vet jag.
Men vad för fel är det?
Jag får inget grepp längre om mina tankar. Inte så länge jag sitter framför datorn, eller har en penna i näven.
Tiden flyger iväg, trots att jag inte ser det. det känns liksom... Meningslöst på nåt sätt.
Folk vill att jag ska göra saker, ta körkortet, hälsa på folk, osv. Men helt ärligt?
Jag vet inte. Jag vill egentligen inte ens ha körkort, men är tvingad för att "lättare" få jobb.
Yikes. Som om det inte redan är skitsvårt eller?
...Hoppas inte att nån läser detta... typ Morsan?
Fast... Hon är ju egentligen inte intresserad av vad jag tycker och tänker, den saken är ju fullständigt klar.
Det är så fullständigt jävla meningslöst.
Jag avskyr att bo hemma. Och jag avskyr att klaga, men det är enda sättet för mig att inte bli så negativ som person.
Haha, såna här saker brukar fungera lite som terapi för mig, för så fort jag har skrivit ner mina tankar, känslor och whatnot, så mår jag genast så mycket bättre.
Vet, det är wierd, men vad ska jag göra åt saken?
Vill ha promarkers så att jag kan fortsätta på min serie...:(
Känner mig så fullkomligt oinspirerad att göra den just nu. Vill liksom kunna komma igång att teckna klart den, så att jag kan redigera den i datorn. Har några sidor lines och lite skisser jag borde inka klart, men som sagt. jag tycker inte att det är så kul att ligga framför schemat när det kommer till sånt (ja, jag har ett schema som jag håller mig till, just u harjag halkat efter lite med toningen, men... får hoppas att det löser sig).
Morsan är på mig och klagar på att jag inte söker jobb, eller utbildningar eller vafan det är hon kan tänkas tycka till om för tillfället. Bara för att jag inte har en klar uppfattning om vad jag vill syssla med i framtiden, så tycker inte jag att hon ska tala om för mig vad jag vill. Alla är på mig om att jag har bra hand om barn osv, men... fan, det är inte vad jag vill göra längre med mitt liv. För två år sedan kunde man fråga mig vad jag ville syssla med, då visste jag. Att vara förskolelärare.
Visst, jag vill väl egentligen fortfarande göra nåt som har med barn, men... Ändå inte, jag känner att jag inte klarar det med mitt tålamod, det har blivit så... Det är inte bra i alla fall.
jag tror att jag vet vad jag vill, men jag är rädd för att jag inte klarar att ta steget ut. Rädd för att folk kommer att trycka ner mig igen och göra mitt liv till ett rent helvete. (ni som kände mig 2005 vet vad jag pratar om). FAn, det är väl lite det som gör att jag är livrädd för att gå tillbaka och plugga igen, och stå där med skulder från CSN osv.
Jag är bara så jävla trött på allt. Trött på att allt MÅSTE ha en mening. Trött på att slicka folk hela tiden.
Kan man inte bara få vara?
Bara få vara sig själv?
Svaret på den frågan är väl NEJ. Man måste göra till sig, man måste se ut efter dagens normer, man måste vara enligt dagens normer. Och är man inte det så är man missanpassad. Och det rejält.
Jag ska fan bli en eremit som bor i en grotta i himalaya... Eller kanske bara på Kinnekulle. Och köpa lite prylar till att kunna teckna med. Och kanske mat. Det vore bra. Mat.
Fan.
Nu blev jag hungrig.
Kommentarer
Postat av: andreas (alkion/krossamig)
tror jag känner igen känslan. jag kan inte annat än säga att du faktiskt är uppskattad för den du är. som bevis ligger bla. de femtiotolv kommentarer på dina bilder. även om alla måste jobba förr eller senare i systemet vi har nu tycker jag att man ska göra sådant man gillar. lycka till! kramar
Postat av: Nelly
... hur hittade du mig här? oO
Jo, men ibland känner man bara att ens IRL vänner bodde närmare mig än 70 mil, vilket känns lite tragiskt, för det är ju inte samma sak att prata med sina vänner online som IRL.
Jag tror inte att det jag vill göra räknas riktigt, eftersom jag egentligen inte vet för fem öre vad jag vill syssla med, förutom att måla då. Och ska man vara realistisk så är det ett jobb som är svårt att få nåt inom om man inte är duktig.
tack!
Trackback
